Hej!
Känner att det var länge sedan jag bloggade, sorry för de, men på grund av allt som hänt har jag inte haft lust och ork till att blogga xP
Men nu kommer jag börja igen!
det ni undrar nu är nog: vad var de för hemskt som hände som gjorde att du inte kunde blogga?
Jo, tänkte försöka berätta det för er, men varnar er att bara hästälskare kommer förstå, för dom som inte riktigt gillar hästar (varför läser ni min blogg? den handlar typ bara om hästar haha xD) kommer nog inte förstå hur svårt detta var.
Så, jag rider på ett ridskolestall med 23 hästar ungefär. Då får man vara bered på att hästar kommer och går, antingen att dom säljs eller att dom går bort. Men jag trodde inte det skulle hända min fina sköthäst Digression...
Han hade haft problem med några/något utav hans ben ganska länge, fick inte gå med på lektioner förutom knatte lektionerna och såklart inte hopplektionerna. Ja, i början inga alls men de fattar man xP
Jag var alltid orolig för att de skulle hända något tills en utav ridlärarna sa att han var på bättringsvägen. Då blev jag lugnare. Men jag gick inte ditt och skötte honom fast jag stod uppskriven på onsdagar. Nej, jag satt hemma med datorn och spelade.
Den dagen stall-chefen ringde hade jag och mamma varit inne i Göteborg. Vi hade haft jätte kul, och sen hade vi åkt in till Kungälv och ätit på Thai Li. Väl inne i Göteborg hade mamma tagit upp att: du är inte i stallet så mycket längre och bara myser med hästarna? Varför då?
Jag ryckte bara på axlarna, för jag visste att om jag sa att jag hellre satt framför datorn med sso så skulle hon bli arg.
När vi kom hem och hade ätit så kom mamma in i mitt rum och sa: oj, ja, usch, de var inte kul...
Hon gav mig luren och det var stall-chefen. Den meningen hon började med är så typisk, och så jobbig...
"Jag har tråkiga nyheter om Digression" sa hon. redan då fick jag en klump i magen.
Sen berättade hon. "Veterinären har bestämt, eftersom att han har så ont, att han ska få somna in på måndag". (det var lördag) Hon sa att jag fick komma och ta farväl på söndagen, på hans sista dag, om jag orkade. Klart fan jag orkar, tänkte jag. Det var ju det minsta jag kunde göra om jag inte skött om honom på hela höst terminen.
Så på söndagen gick jag och mamma dit. Vi skulle passa grannens hund, Samson, så han fick hänga med som stöd till mig. Jag blir alltid glad av djur. När vi kom till stallet stod alla hästarna ute. "Nu måste Digression få vara ute, på hans sista dag" tänkte jag. Och jag hade rätt. Där stod han, i en egen hage i leran. När vi gick upp mot stallet lyfta han huvudet. Då kom tårarna. Jag orkar inte gå in på detaljer, men både jag och mamma grät. Samson kände nog av att vi var ledsna, och han gnydde också. Det svåraste var att vända sig om och gå. Hela vägen bort till kurvan kollade jag dit. Han stod och betade och var så lugn...
Och vet ni vad? Jag tror han visste vad som skulle hända sen :)
Men, nu mår jag mycket bättre! Digression behöver ju inte ha ont mer, och det finns 20 andra hästar + 2 nya att rida på!
Nu får du rida på trappalandas gröna ängar, min fina kung <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar